You're all fake, aren't you?

Säger mamman till pappan när vi sitter och äter middag och pratar om sjuk- och tandvård. Pappan berättar något om att han har massa fyllningar och tappat delar av tänder som han varit tvungen att fixa (lyssnade inte så noga, för många ord och uttryck som jag inte förstod till 100%). Haha! Jag älskar det, dom är så himla härliga och har väldigt skön humor.

Idag var jag till familjens läkare och skulle lämna in min "ansökan", och se om jag kunde få en tid, så dom eventullt kunde skriva ut någon bra hostmedicin åt mig. Kom dit och i receptionen satt samma lilla indiska(?) kvinna som igår, förstod inte så mycket av vad hon sa för hon pratade ganska tyst och dessutom bröt hon på indiska, eller vilket språk det nu var. Redan igår fick jag känslan av att hon tyckte att jag var jättejobbig och skulle gå därifrån och aldrig komma tillbaka, och idag var det likadant. Hon var inte så peppad på att hjälpa mig, kände jag. Iallafall tog hon emot ansökan och gav mig en lapp med ett telefonnummer som jag ska ringa på tisdag, för att se om min registrering godkändes, och innan dess kan jag absolut inte få en tid. Jobbigt läge.

Fick iallafall adressen till ett walk-in centre i Finchley, så pappan skjutsade dit mig på eftermiddagen. Kvinnan i receptionen frågade efter passet och mitt europeiska sjukförsäkringskort, trodde hela den grejen bara var något försäkringskassan hittat på och som man aldrig egentligen behöver, men det visar sig att med detta kort är besöket gratis och utan kortet kostar det 50 pund (!). När hon sa det tänkte jag fan, det ligger ju hemma i Golders Green, och pappan som skjutsat mig ända dit hade just parkerat för han ville komma in och se till att det inte var jättemycket folk. Så jag gick ut till honom och sa det, sorry, måste ha kortet, vi måste åka tillbaka, men jag kan ta bussen sen, så slipper du köra fram och tillbaka. Han säger okej, vi kör en kilometer och han måste vända bilen. DÅ kommer jag på, scheisse, kortet är ju i börsen! Tillbaka till sjukhuset och han släpper av mig och åker hem.

Går till receptionen igen, visar kortet och passet, förklarar att jag är au pair osv. Kvinnan som sitter där vill ha numret hem till familjen, shit, ofta jag kan det utantill, nej. Sen säger hon att hon vill ha mitt nummer, som jag inte heller kan utantill, men när jag fixade mitt engelska simkort fick jag ett sms där numret stod. Okej, så jag ska leta fram sms:et när jag inser att jag tidigare idag bytte till mitt svenska sim och inte har numret i mobilen. Försöker komma ihåg numret och börjar... 07974... No, I am sorry... I will give you my swedish number instead, yees? Okej, ger henne det och hon säger att det inte duger för att det inte är ett brittiskt nummer. Kommer i samma veva på att jag ju har numret hem sparat på simkortet, problem solved! Som ni kanske förstår har jag inte haft alla tomtar i båten hemma idag, men kvinnan i receptionen var hur trevlig som helst! Hi, darling.. that's alright, love.. have seat, dear.. the bathroom is right there, but it's not very nice, go down the corridor and you'll find a better one, honey. (Och detta på underbar brittiska, haha, så härligt!)

Har märkt att många britter är lite sådär, som när jag, Dess och Emilia var och letade Piccadilly Circus i söndags, vi frågade ett par om vägen och karln vill att vi ska gå fram tll hörnet av gatan så han kan peka vart vi ska, "Come here, darlings!" Och dem säger det inte på ett obehagligt sätt, som det kanske låter (skulle en svensk 40-åring kalla mig älskling skulle jag springa och gömma mig!), utan det känns mer som; "därborta, tjejer".

Hursomhelst, fick vänta ca. en halvimme innan jag fick träffa en sjuksköterska, tror jag hon var. Hon tyckte nog att jag var nojjig som kom dit efter en veckas förkylning, och det tycker jag med. Gick väl mest dit för att göra familjen nöjd. Hon sa att det var en vanlig förkylning och att jag skulle käka paracetamol 4 ggr/dag och skaffa en hostmedicin från apoteket mot torrhosta. Tog bussen hem, gick in på Boots och köpte en sådan, men den funkar inte heller, får väl vänta tills hostan går över av sig självt, värre saker har väl hänt.

När vi skulle fara frågade pappan om jag hade någon bok att läsa under tiden jag väntade, jag sa nej, men jag klarar mig bra ändå. Han sa att det är jättelång väntetid, och plockade fram två nyhetstidingar som han tyckte jag skulle ha med mig. Sa igen att det är lugnt, jag klarar mig. På vägen ut till bilen säger han att jag nog inte riktigt förstår att engelska sjukhus inte är som de svenska, och att väntetiderna kan vara extrema, speciellt på walk-in kliniker. Haha, klart jag fattar att det är mycket folk på ett sånt ställe, och speciellt i London, herregud, jag är inte helt bakom. Jaja, han menar väl, såklart.

Tycker han är lite halvlustig. I bilen frågade han om jag är hemma imorgonbitti, jag sa jo, förhoppningsvis sover jag. Yes, you probably need to rest. Sen försökte han hinta om att han ville spela golf och att han ville att jag skulle hjälpa mamman med barnen, samtidigt som han sa att jag borde vila så jag blir frisk. Haha, säg vad du vill istället:D

Internet har inte funkar idag, och vi kunde inte få igång det, så jag ringde Mange för att få lite hjälp. Insåg då att med mitt nuvarande engelska simkort kostar det ca. 1 pund/minut att ringa hem till sverige. Vansinne! Detta måste åtgärdas, tror jag vet hur, annars kan ni nog vänta er ett nytt nummer. Måste ju kunna ringa hem utan att det kostar 12 spänn per minut.

Åhjo, klockan är halv elva och man känner att man har varit vaken sen kvart i sju, gode gud, vad jag ska sova när alla reser bort ;)